Citat från Niccolò Machiavellis bok "Fursten", DEL II

Det här är del II av citaten, som omfatta kapitel XVIII till och med kapitel XXVI. 

                               

Kap.XVIII. I vilken utsträckning furstar bör hålla sitt ord |Quomodo fides a principibus sit servanda|

Ni måste därför förstå att det finns två sätt att slåss, dels med lagen, dels med styrkan. Det förra tillhör människan, det senare djuren – men eftersom lagen många gånger inte räcker, behöver man tillgripa styrkan. Det är därför nödvändigt för en furste att skickligt kunna använda sig av både djuret och människan.

Man måste alltså vara räv för att känna till fällorna och lejon för att skrämma bort vargarna. De som endaste är lejon förstår sig inte på detta. Därför varken kan eller bör en vis furste hålla sitt ord när det blir till skada för honom själv och när skälen till att han en gång gav sina löfte inte längre föreligger. 

Om alla människor vore goda skulle detta inte vara en bra regel, men eftersom de är ondsinta och inte kommer att hålla det som de lovat dig, behöver inte heller du hålla vad du lovat dem. Dessutom saknar aldrig en furste legitima förevändningar med vilka han kan dölja och rättfärdiga sina löftesbrott… Den som bäst kunnat likna räven har haft störst framgång, men man måste dölja denna egenskap ordentligt och vara duktig på att föreställa sig.

Människor är så godtrogna och styrs i så hög grad av vad de för tillfället råkar har framför sig att en bedragare alltid att hitta sådana som låtar sig bedras.

En furste behöver med andra ord inte ha alla de ovan nämnda goda egenskaperna, men det är väl så viktigt att se ut som om man har dem.

Därför krävs att fursten har en karaktär som tillåter honom att anpassa sig efter det som ödets vindar och förändringar i sakerna tillstånd kräver och – som sagts ovan – att inte avlägsna sig från det goda om det är möjligt, men kunna gå in i det onda om han är tvungen .

Människor i allmänhet dömer mer med blicken än med händerna, för alla kan se men det är få förunnat att själva känna efter.

Fursten bör följaktligen göra vad som än krävs för att erövra och behålla makten. Medlen kommer alltid att anses hedervärda och berömmas av alla, eftersom folkmassan vinns med det skenbara, och med slutresultatet.

Världen tillhör den stora folkmassan – för fåtalet finns ingen plats när flertalet har tillgång till maktens stöd.

Kap.XIX. Hur man undviker att bli föraktad och hatad |De contemptu et odio fugiendo|

Föraktad blir fursten om han anses lynnig, ytlig, omanlig, feg och obeslutsam – dessa rev måste en furste kunna navigera förbi.

När det gäller att lösa undersåtarnas privata tvister ska hans beslut vara oåterkalleliga och få honom att framstå som en person som ingen kommer på tanken att försöka lura.

… furstar bör låta andra stå för impopulära beslut och själva fatta de populära.

… en furste som vill behålla makten sällan vara god.

Det spelar ingen roll om det är folket, trupperna eller överheten som d bedömer dig behöva stöd av för att behålla makten. Du kommer att vara tvungen att rätta dig efter deras nycker för att tillfredsställa dem, och om de grupp du väljer att luta dig mot är korrumperad, blir de goda gärningar dina fiender.

Han (fursten) bör bara akta sig för att inte allvarligt skada någon av dem som han har nära sig och som han använder sig av i furstendömets tjänst.

Kap.XX. Om befästningar och mycket annat som furstar dagligen sysselsätter sig med, är användbara eller onödiga |An arces et multa alia, que quotidie a principibus fiunt, utilia an inutilia sint|

Utan tvekan bli en furste större av att övervinna de svårigheter han möter och det motstånd som väcks mot honom. Det är därför som ödet serverar honom lämpliga fiender som han sedan får tillfälle att övervinna, för att med de besegrade fienderna som trappsteg kunna stiga allt högre.

Kap.XXI. Vad en furste bör göra för att bli beundrad och ryktbar |Quod principem deceat ut egregius habeatur|

Framför allt bör en furste bemöda sig om att i vad han än gör ge bilden av en stor mans ryktbarhet och en lysande tankeförmåga.

En furste högaktas också av att han förbehållslöst tar ställning, vare sig han är en verklig vän eller en övertygad fiende.

Inte heller bör en stat någonsin tro att det finns riskfria ställningstaganden, tvärt om bör den inse att alla val är osäkra. Det ligger i sakens natur – försöker man undvika ett problem stöter man på ett annat. Visheten består i att vara helt klar över vilka konsekvenser problemen för med sig och att kunna acceptera det minst onda som något gott.

Kap.XXII. Om de rådgivare som fursten har vid sin sida |De his quos a secretis principes habent|

Det första man gör för att få en bild av fursten och hur han tänker är att studera de män han har omkring sig.

För det finns tre sorters begåvningar – den första förstår helt av sig själv, den andra begriper med hjälp av andra och den tredje förstår varken av sig själv eller när andra förklara. De första är en lysande begåvning, den andra utmärkt, den tredje meningslös.

Men för att en furste verkligen ska känna sin man, finns ett ofelbart sätt. En rådgivare som tänker mer på sig själv än på dig och som i allt han gör främst ser till sitt eget bästa blir aldrig en bra rådgivare, och du kommer aldrig att kunna lita på honom. Den som förvalta staten bör aldrig se till sina egna intressen, utan bara tänka på sin furstes bästa och aldrig råda till något som inte ligger i dennes intresse.

Kap.XXIII. Hur man undviker smickarare |Quomodo adulatores sint fugiendi|

Det finns nämligen inte något annat sätt att undvika smicker än att människor är säkra på att de inte förolämpar dig om de säger sanningen. Du riskera visserligen då att utsätta dig för förakt, eftersom ingen längre respektera dig när alla kan säga dig sanningen. Följaktligen bör en klok furste i stället göra ett urval bland de visa män hans stat erbjuder och ge endast dem tillåtelse att säga sanningen, och då enbart om de saker han fråga efter. Fursten bör å andra sidan fråga dem om allt och lyssna uppmärksamt till deras åsikter, men besluten ska han sedan ta helt på egen hand… Fursten ska inte heller lyssna på några utom dem, och aldrig ångra ett beslut han tagit.

En furste bör följaktligen ständigt rådgöra med andra, men bara när han själv vill.

En generell regel som aldrig slår fel är att goda råd är bortkastade på en furste som inte är vis i sig själv, såtillvida man inte sätter honom i händerna på en enda utomordentligt begåvad man som sedan styr honom i allt.

… människor alltid är ondsinta om inte nöden tvingar dem att vara goda.

Man kan därför sammanfatta med att goda råd, vem som än ger dem, bara kan ha sitt ursprung i furstens visdom. Det är alltså inte så att furstens visdom kommer ur de goda råden.

Kap.XXIV. Varför furstarna i Italien har förlorat sina stater |Cur Italiae principes regnum amiserunt|

Eftersom de i lugna tider aldrig kan föreställa sig att det kan bli värre – att inte räkna med storm när det är stiltje är ett vanligt fel hos människor – har de inte en tanke på att försvara sig när väl tider av motgång infinner sig…

Det enda säkra och varaktiga försvaret är det som beror av dig själv och din egen duglighet.

Kap.XXV. Den makt ödet har över människor och hur man kan trotsa det. |Quantum Fortuna in rebus humanis possit et quomodo illi sit occurrendum|

Men så länge vi har kvar vår fria vilja kan man anta att ödet avgör runt hälften av våra gärningar.

För mig framstår ödet som en av dessa våldsamma floder som när de rasar, översvämmar slätterna, fäller träd och byggnader och förflyttar landmassor. Alla flyr undan dem och allt ger efter för deras framfart utan att på minsta vis göra motstånd.

Skillnaderna i framgång: Om någon är försiktig och tålmodig när tiderna och omständigheterna så kräver, når han framgång. Men samma person går under om tiderna och omständigheterna ändrar sitt beteende. Ingen är dock någonsin så vis att han klara att anpassar sig till detta, dels därför att man inte kan frångå det som naturen bestämt, men också på grund av att man inte kan övertala någon att avvika från en väg som tidigare alltid har visat sig vara framgångsrik. När det så är dags för den försiktige mannen att ta snabba beslut, klara han inte av det och går följaktligen under, kunde han anpassa sin karaktär efter tiderna och omständigheterna skulle hans lycka inte överge honom.  

Jag drar alltså slutsatsen att när lyckan vänder och människor framhärdar i sina vannor är de framgångsrika så länge som vannorna sammanfaller med tiden. Så snart de inte gör det går det illa. Jag anser dock att det är bättre att vara impulsiv än försiktig, för ödet är en kvinna och vill man bemästra henne, måste man slå och tvingat sig på henne. Hon låter sig lättare vinnas av de hetsiga än av dem som håller huvudet kallt. Och just för att hon är kvinna är hon alltid de ungas vän, för de är inte lika försiktiga, de vågar mycket mer och befaller över henne med större djärvhet.

Kap.XXVI. Uppmaning att försvara Italien och befria henne ur barbarernas grepp |Exhortatio ad capessendam Italiam in libertatemque a barbaris vindicandam|

Gud vill inte göra allt, för han vill inte ta ifrån oss den fria viljan och den del av äran som är vår.