Citat från Niccolò Machiavellis bok "Fursten", DEL I

Det här är en samling av citat från boken "Fursten", som jag av intresse och beundran på Machiavelli skrivit ned i samband med läsande. Jag anser de citaten är nyttiga även idag, trots den har skrivit för ca 500 år sedan och angående frågan "hur man bli framgångsrik" finns det vissa metoder som man knappt hålla med om. Jag uppdelade citaten efter bokens kapitel, och i vissa citat har jag av förståelsens skull gjort små redigering på dem, men författarens ursprungliga tankar var oförändrat.

Det här är del I på citaten, som omfatta från kapitel II till och med kapitel XVII. 

Kap. II. Om arvfurstendömen |De principatibus hereditariis|

Att styre är gammal och oavbrutet gör dessutom att de nyordningar som förekommit glöms bort, liksom skälen som låg bakom dem. Det krävs nämligen en förändring som ligger grunden för att ytterligare en förändring ska komma till stånd.

Kap. III. Om sammansatta furstendömen |De principatibus mixtis|

Den furste som har erövrat ett land som skiljer sig hans andra landområden på det sätt som sagts ovan, bör även göra sig till herre över och försvarare av de mindre mäktiga grannstaterna och bemöda sig om att försvaga den nya statens maktelit…

Fursten behöver vara vaksam på att ①de inte samlar förstora styrkor och får för stort inflytande, ② sedan kan han enkelt – med deras hjälp och sina egna styrkor – försvaga dem som är mäktiga och helt bli herre över regionen…

Den som inte tar detta i beaktande i sin politik kommer snart att förlora det som erövrats…

Det en vis furste bör göra:

De måste inte bara vara uppmärksamma på aktuella konflikter utan också framtida, och avvärja dem med alla medel. 

Om man i tid – vilket bara den förutseende förmår – får reda på de fel som kan uppstå i staten, botar man dem snabbt. Men om man inte känner till dem, och dem följaktligen tillåts växa så att alla kan se dem, finns det inte längre något botemedel.

Den som ligger bakom en makthavares framgångar går självunder, för makt skapas antingen med skicklighet eller med styrka, och båda dessa egenskaper väcker misstänksamhet hos den uppstigande makten.

Kap. V. Hur man bör styra städer eller furstendömen som innan de erövrades levde med sina egna lagar |Quomodo administrandae sunt civitates vel principatus, qui antequam occuparentur suis legibus vivebant|

Sanningen att säga finns det bara ett säkert sätt att behålla herraväldet över städer som är vana med att leva i frihet, och det är att förstöra dem.

Kap. VI. Om nya furstendömen som erövras med egna trupper och duglighet |De principatibus novis qui armis propriis et virtute acquiruntur|

Människor väljer nästan alltid den väg andra tagit och tar efter det andra gjort. Men eftersom man aldrig helt kan gå i andras spår eller vara lika duglig som sina förebilder, bör en vis man alltid slå in på de vägar som stora män valt och efterliknar de främsta bland dem. På så sätt kan hans egen duglighet, även om den inte kan jämföras med deras, ändå ge en ungefärlig idé.

Men den som i minde grad förlitat sig på lyckans gunst har behållit sin makt längre.

Folkets natur är ombytlig: det är enkelt att övertygat dem om en sak, men det är svårt att få dem att hålla fast vid en övertygelse.

Kap. VII. Om de nya furstendömen som erövras med andras trupper och andras goda tur |De 

pricipatibus novis qui alienis armis et fortuna acquiruntur|

…furstar som är helt beroende av dem som givit dem makten, av deras viljan och goda tur – två oerhört ombytliga och instabila ting – och de vet inte heller vad de ska göra för att behålla sin ställning och följaktligen kommer de också att förlora den.

Åtminstone är det så vilket redan antytts, om de som oväntat och plötsligt blivit furstar inte är tillräckligt dugliga ör att snabbt förstå och förvalta det som ödet lagt i deras knä, och om de inte i efterhand klara av att bygga sig den grund att stå på som andra bygger upp redan innan de blir furstar.

Den furste som i sitt nya furstendöme bedömer det nödvändigt att skydda sig mot fiender, att vinna vänner, att segra, antingen med kraft eller med list, att låta sig älskas och fruktas av folket, följas och vördas av soldaterna…

Den som tror att dagens välgärningar kan få framstående personer att glömma gamla oförrätter, lurar sig själv.

Kap. VIII. Om dem som når furstendömet genom illdåd |De his qui per scelera ad principatum pervenere|

När en stat erövras, bör erövraren göra ett överslag över hur mycket våld han är tvungen att använda, och sedan göra allt på en gång, så att han inte måste upprepa det varje dag.

Goda grymheter: begås i svep, upphör snabbt, är nödvändiga för att trygga makten.

Skador bör följaktligen tillfogas alla på en gång, så att det känns mindre, medan välgärningarna bör fördelas i små portioner, så att de blir till en utdragen upplevelse.

För när motgångarna får styra vad du måste göra, är det för sent att vara grym och gör du något gott hjälper det dig inte, eftersom det bara anses framtvingat – och ingen är dig tacksam.

Kap.IX. Om det civila furstendömet |De principatu civili|

Folkets mål är rättvisare än överhetens, eftersom den vill förtrycka och folket inte vill bli förtryckt.

Den som bygger på folket, han bygger på lösan sand… Men om den furste som bygger på folkets stöd är van vid att få människor att lyda, är en modig man som inte skräms av motgångar och är noga förberedd, som ger hela folket hopp med sina åtgärder och sitt personliga mod, då kommer de aldrig att bedra honom. Han kommer att stå på fast grund.

Därför bör en vis furste tänka ut ett styrelsesätt där medborgarna alltid och i varje omständighet är i behov av staten och honom. Efter det kommer de alltid att vara honom trogna.

Kap.XIII. Om utländska trupper och om egna trupper tillsammans med och utan utländsk trupp |De militibus auxiliariis, mixtis et propriis|

Men människors dumhet gör att de påbörja saker som inledningsvis verka bra och därför döljer giftet som gömmer sig under ytan.

Kap.XIV. Det som krävs av en furste när det gäller militära frågor |Quod principem deceatcirca militiam|

En furste bör således inte ha någon annan målsättning eller annat i tankarna och inte göra något annat till sin plikt, förutom kriget med dess regler och åtagande.

Orsaken till att du lyckas erövra staten är att du bemästra krigskonsten och den främsta anledningen till att du förlora staten är försummandet av denna färdighet.

Kap.XV. Om de saker för vilka människor, och särskilt furstar, antingen beröms eller klandras |De his rebus quibus homines et praesertim principes laudantur aut vituperantur|

Det är så stor skillnad mellan hur man lever och hur man borde leva, att den som försummar det som måste göras för det borde göras, snarare lär sig hur man går under än hur man räddar sig kvar.

Det beror på att en man som ständigt vill vara god oundvikligen kommer att gå under bland alla som inte är det. En furste som vill behålla makten kan inte alltid vara god. Han måste därför lära sig under vilka omständigheter han kan tillåter sig att vara god – och när han inte kan det.

Kap.XVI. Om frikostighet och sparsamhet |De liberalitate et parsimonia|

Det är följaktligen visare att anses snål, något som skämmer ut sig men inte gör dig hatad, än att för att vilja kallas frikostig tvingas bli känd som rovgirig, något som ger upphov till vanära – och hat.

Kap.XVII. Om grymhet och barmhärtighet och om det är bättre att vara älskad än fruktad – eller tvärtom |De crudelitate et pietate et an sit melius amari quam timerivel e contra|

En furste bör följaktligen inte bry sig om han blir känd för sin grymhet om det hjälper honom att hålla undersåtarna enade och lojala.

Om människor kan man generellt säga att de är otacksamma, flyktiga och falska, de skyr faran och dras till pengarna.

Människor drar sig mindre för att skada en älskad furste än en fruktad furste, för kärlek hålls uppe av ömsesidiga band som i och med att människor är onda bryts vid varje tillfälle till egen nytta. Fruktan hålls däremot uppe av rädsla inför straffet, någon som aldrig överger dig.

Människor glömmer snabbare faderns död än förlusten av fadersarvet.

En klok furste bör förlita sig på det som han själv kan påverka – inte vad som beror av andra.