Citat från Niccolò Machiavellis bok "Fursten", DEL II

Det här är del II av citaten, som omfatta kapitel XVIII till och med kapitel XXVI. 

                               

Kap.XVIII. I vilken utsträckning furstar bör hålla sitt ord |Quomodo fides a principibus sit servanda|

Ni måste därför förstå att det finns två sätt att slåss, dels med lagen, dels med styrkan. Det förra tillhör människan, det senare djuren – men eftersom lagen många gånger inte räcker, behöver man tillgripa styrkan. Det är därför nödvändigt för en furste att skickligt kunna använda sig av både djuret och människan.

Man måste alltså vara räv för att känna till fällorna och lejon för att skrämma bort vargarna. De som endaste är lejon förstår sig inte på detta. Därför varken kan eller bör en vis furste hålla sitt ord när det blir till skada för honom själv och när skälen till att han en gång gav sina löfte inte längre föreligger. 

Om alla människor vore goda skulle detta inte vara en bra regel, men eftersom de är ondsinta och inte kommer att hålla det som de lovat dig, behöver inte heller du hålla vad du lovat dem. Dessutom saknar aldrig en furste legitima förevändningar med vilka han kan dölja och rättfärdiga sina löftesbrott… Den som bäst kunnat likna räven har haft störst framgång, men man måste dölja denna egenskap ordentligt och vara duktig på att föreställa sig.

Människor är så godtrogna och styrs i så hög grad av vad de för tillfället råkar har framför sig att en bedragare alltid att hitta sådana som låtar sig bedras.

En furste behöver med andra ord inte ha alla de ovan nämnda goda egenskaperna, men det är väl så viktigt att se ut som om man har dem.

Därför krävs att fursten har en karaktär som tillåter honom att anpassa sig efter det som ödets vindar och förändringar i sakerna tillstånd kräver och – som sagts ovan – att inte avlägsna sig från det goda om det är möjligt, men kunna gå in i det onda om han är tvungen .

Människor i allmänhet dömer mer med blicken än med händerna, för alla kan se men det är få förunnat att själva känna efter.

Fursten bör följaktligen göra vad som än krävs för att erövra och behålla makten. Medlen kommer alltid att anses hedervärda och berömmas av alla, eftersom folkmassan vinns med det skenbara, och med slutresultatet.

Världen tillhör den stora folkmassan – för fåtalet finns ingen plats när flertalet har tillgång till maktens stöd.

Kap.XIX. Hur man undviker att bli föraktad och hatad |De contemptu et odio fugiendo|

Föraktad blir fursten om han anses lynnig, ytlig, omanlig, feg och obeslutsam – dessa rev måste en furste kunna navigera förbi.

När det gäller att lösa undersåtarnas privata tvister ska hans beslut vara oåterkalleliga och få honom att framstå som en person som ingen kommer på tanken att försöka lura.

… furstar bör låta andra stå för impopulära beslut och själva fatta de populära.

… en furste som vill behålla makten sällan vara god.

Det spelar ingen roll om det är folket, trupperna eller överheten som d bedömer dig behöva stöd av för att behålla makten. Du kommer att vara tvungen att rätta dig efter deras nycker för att tillfredsställa dem, och om de grupp du väljer att luta dig mot är korrumperad, blir de goda gärningar dina fiender.

Han (fursten) bör bara akta sig för att inte allvarligt skada någon av dem som han har nära sig och som han använder sig av i furstendömets tjänst.

Kap.XX. Om befästningar och mycket annat som furstar dagligen sysselsätter sig med, är användbara eller onödiga |An arces et multa alia, que quotidie a principibus fiunt, utilia an inutilia sint|

Utan tvekan bli en furste större av att övervinna de svårigheter han möter och det motstånd som väcks mot honom. Det är därför som ödet serverar honom lämpliga fiender som han sedan får tillfälle att övervinna, för att med de besegrade fienderna som trappsteg kunna stiga allt högre.

Kap.XXI. Vad en furste bör göra för att bli beundrad och ryktbar |Quod principem deceat ut egregius habeatur|

Framför allt bör en furste bemöda sig om att i vad han än gör ge bilden av en stor mans ryktbarhet och en lysande tankeförmåga.

En furste högaktas också av att han förbehållslöst tar ställning, vare sig han är en verklig vän eller en övertygad fiende.

Inte heller bör en stat någonsin tro att det finns riskfria ställningstaganden, tvärt om bör den inse att alla val är osäkra. Det ligger i sakens natur – försöker man undvika ett problem stöter man på ett annat. Visheten består i att vara helt klar över vilka konsekvenser problemen för med sig och att kunna acceptera det minst onda som något gott.

Kap.XXII. Om de rådgivare som fursten har vid sin sida |De his quos a secretis principes habent|

Det första man gör för att få en bild av fursten och hur han tänker är att studera de män han har omkring sig.

För det finns tre sorters begåvningar – den första förstår helt av sig själv, den andra begriper med hjälp av andra och den tredje förstår varken av sig själv eller när andra förklara. De första är en lysande begåvning, den andra utmärkt, den tredje meningslös.

Men för att en furste verkligen ska känna sin man, finns ett ofelbart sätt. En rådgivare som tänker mer på sig själv än på dig och som i allt han gör främst ser till sitt eget bästa blir aldrig en bra rådgivare, och du kommer aldrig att kunna lita på honom. Den som förvalta staten bör aldrig se till sina egna intressen, utan bara tänka på sin furstes bästa och aldrig råda till något som inte ligger i dennes intresse.

Kap.XXIII. Hur man undviker smickarare |Quomodo adulatores sint fugiendi|

Det finns nämligen inte något annat sätt att undvika smicker än att människor är säkra på att de inte förolämpar dig om de säger sanningen. Du riskera visserligen då att utsätta dig för förakt, eftersom ingen längre respektera dig när alla kan säga dig sanningen. Följaktligen bör en klok furste i stället göra ett urval bland de visa män hans stat erbjuder och ge endast dem tillåtelse att säga sanningen, och då enbart om de saker han fråga efter. Fursten bör å andra sidan fråga dem om allt och lyssna uppmärksamt till deras åsikter, men besluten ska han sedan ta helt på egen hand… Fursten ska inte heller lyssna på några utom dem, och aldrig ångra ett beslut han tagit.

En furste bör följaktligen ständigt rådgöra med andra, men bara när han själv vill.

En generell regel som aldrig slår fel är att goda råd är bortkastade på en furste som inte är vis i sig själv, såtillvida man inte sätter honom i händerna på en enda utomordentligt begåvad man som sedan styr honom i allt.

… människor alltid är ondsinta om inte nöden tvingar dem att vara goda.

Man kan därför sammanfatta med att goda råd, vem som än ger dem, bara kan ha sitt ursprung i furstens visdom. Det är alltså inte så att furstens visdom kommer ur de goda råden.

Kap.XXIV. Varför furstarna i Italien har förlorat sina stater |Cur Italiae principes regnum amiserunt|

Eftersom de i lugna tider aldrig kan föreställa sig att det kan bli värre – att inte räkna med storm när det är stiltje är ett vanligt fel hos människor – har de inte en tanke på att försvara sig när väl tider av motgång infinner sig…

Det enda säkra och varaktiga försvaret är det som beror av dig själv och din egen duglighet.

Kap.XXV. Den makt ödet har över människor och hur man kan trotsa det. |Quantum Fortuna in rebus humanis possit et quomodo illi sit occurrendum|

Men så länge vi har kvar vår fria vilja kan man anta att ödet avgör runt hälften av våra gärningar.

För mig framstår ödet som en av dessa våldsamma floder som när de rasar, översvämmar slätterna, fäller träd och byggnader och förflyttar landmassor. Alla flyr undan dem och allt ger efter för deras framfart utan att på minsta vis göra motstånd.

Skillnaderna i framgång: Om någon är försiktig och tålmodig när tiderna och omständigheterna så kräver, når han framgång. Men samma person går under om tiderna och omständigheterna ändrar sitt beteende. Ingen är dock någonsin så vis att han klara att anpassar sig till detta, dels därför att man inte kan frångå det som naturen bestämt, men också på grund av att man inte kan övertala någon att avvika från en väg som tidigare alltid har visat sig vara framgångsrik. När det så är dags för den försiktige mannen att ta snabba beslut, klara han inte av det och går följaktligen under, kunde han anpassa sin karaktär efter tiderna och omständigheterna skulle hans lycka inte överge honom.  

Jag drar alltså slutsatsen att när lyckan vänder och människor framhärdar i sina vannor är de framgångsrika så länge som vannorna sammanfaller med tiden. Så snart de inte gör det går det illa. Jag anser dock att det är bättre att vara impulsiv än försiktig, för ödet är en kvinna och vill man bemästra henne, måste man slå och tvingat sig på henne. Hon låter sig lättare vinnas av de hetsiga än av dem som håller huvudet kallt. Och just för att hon är kvinna är hon alltid de ungas vän, för de är inte lika försiktiga, de vågar mycket mer och befaller över henne med större djärvhet.

Kap.XXVI. Uppmaning att försvara Italien och befria henne ur barbarernas grepp |Exhortatio ad capessendam Italiam in libertatemque a barbaris vindicandam|

Gud vill inte göra allt, för han vill inte ta ifrån oss den fria viljan och den del av äran som är vår.

Citat från Niccolò Machiavellis bok "Fursten", DEL I

Det här är en samling av citat från boken "Fursten", som jag av intresse och beundran på Machiavelli skrivit ned i samband med läsande. Jag anser de citaten är nyttiga även idag, trots den har skrivit för ca 500 år sedan och angående frågan "hur man bli framgångsrik" finns det vissa metoder som man knappt hålla med om. Jag uppdelade citaten efter bokens kapitel, och i vissa citat har jag av förståelsens skull gjort små redigering på dem, men författarens ursprungliga tankar var oförändrat.

Det här är del I på citaten, som omfatta från kapitel II till och med kapitel XVII. 

Kap. II. Om arvfurstendömen |De principatibus hereditariis|

Att styre är gammal och oavbrutet gör dessutom att de nyordningar som förekommit glöms bort, liksom skälen som låg bakom dem. Det krävs nämligen en förändring som ligger grunden för att ytterligare en förändring ska komma till stånd.

Kap. III. Om sammansatta furstendömen |De principatibus mixtis|

Den furste som har erövrat ett land som skiljer sig hans andra landområden på det sätt som sagts ovan, bör även göra sig till herre över och försvarare av de mindre mäktiga grannstaterna och bemöda sig om att försvaga den nya statens maktelit…

Fursten behöver vara vaksam på att ①de inte samlar förstora styrkor och får för stort inflytande, ② sedan kan han enkelt – med deras hjälp och sina egna styrkor – försvaga dem som är mäktiga och helt bli herre över regionen…

Den som inte tar detta i beaktande i sin politik kommer snart att förlora det som erövrats…

Det en vis furste bör göra:

De måste inte bara vara uppmärksamma på aktuella konflikter utan också framtida, och avvärja dem med alla medel. 

Om man i tid – vilket bara den förutseende förmår – får reda på de fel som kan uppstå i staten, botar man dem snabbt. Men om man inte känner till dem, och dem följaktligen tillåts växa så att alla kan se dem, finns det inte längre något botemedel.

Den som ligger bakom en makthavares framgångar går självunder, för makt skapas antingen med skicklighet eller med styrka, och båda dessa egenskaper väcker misstänksamhet hos den uppstigande makten.

Kap. V. Hur man bör styra städer eller furstendömen som innan de erövrades levde med sina egna lagar |Quomodo administrandae sunt civitates vel principatus, qui antequam occuparentur suis legibus vivebant|

Sanningen att säga finns det bara ett säkert sätt att behålla herraväldet över städer som är vana med att leva i frihet, och det är att förstöra dem.

Kap. VI. Om nya furstendömen som erövras med egna trupper och duglighet |De principatibus novis qui armis propriis et virtute acquiruntur|

Människor väljer nästan alltid den väg andra tagit och tar efter det andra gjort. Men eftersom man aldrig helt kan gå i andras spår eller vara lika duglig som sina förebilder, bör en vis man alltid slå in på de vägar som stora män valt och efterliknar de främsta bland dem. På så sätt kan hans egen duglighet, även om den inte kan jämföras med deras, ändå ge en ungefärlig idé.

Men den som i minde grad förlitat sig på lyckans gunst har behållit sin makt längre.

Folkets natur är ombytlig: det är enkelt att övertygat dem om en sak, men det är svårt att få dem att hålla fast vid en övertygelse.

Kap. VII. Om de nya furstendömen som erövras med andras trupper och andras goda tur |De 

pricipatibus novis qui alienis armis et fortuna acquiruntur|

…furstar som är helt beroende av dem som givit dem makten, av deras viljan och goda tur – två oerhört ombytliga och instabila ting – och de vet inte heller vad de ska göra för att behålla sin ställning och följaktligen kommer de också att förlora den.

Åtminstone är det så vilket redan antytts, om de som oväntat och plötsligt blivit furstar inte är tillräckligt dugliga ör att snabbt förstå och förvalta det som ödet lagt i deras knä, och om de inte i efterhand klara av att bygga sig den grund att stå på som andra bygger upp redan innan de blir furstar.

Den furste som i sitt nya furstendöme bedömer det nödvändigt att skydda sig mot fiender, att vinna vänner, att segra, antingen med kraft eller med list, att låta sig älskas och fruktas av folket, följas och vördas av soldaterna…

Den som tror att dagens välgärningar kan få framstående personer att glömma gamla oförrätter, lurar sig själv.

Kap. VIII. Om dem som når furstendömet genom illdåd |De his qui per scelera ad principatum pervenere|

När en stat erövras, bör erövraren göra ett överslag över hur mycket våld han är tvungen att använda, och sedan göra allt på en gång, så att han inte måste upprepa det varje dag.

Goda grymheter: begås i svep, upphör snabbt, är nödvändiga för att trygga makten.

Skador bör följaktligen tillfogas alla på en gång, så att det känns mindre, medan välgärningarna bör fördelas i små portioner, så att de blir till en utdragen upplevelse.

För när motgångarna får styra vad du måste göra, är det för sent att vara grym och gör du något gott hjälper det dig inte, eftersom det bara anses framtvingat – och ingen är dig tacksam.

Kap.IX. Om det civila furstendömet |De principatu civili|

Folkets mål är rättvisare än överhetens, eftersom den vill förtrycka och folket inte vill bli förtryckt.

Den som bygger på folket, han bygger på lösan sand… Men om den furste som bygger på folkets stöd är van vid att få människor att lyda, är en modig man som inte skräms av motgångar och är noga förberedd, som ger hela folket hopp med sina åtgärder och sitt personliga mod, då kommer de aldrig att bedra honom. Han kommer att stå på fast grund.

Därför bör en vis furste tänka ut ett styrelsesätt där medborgarna alltid och i varje omständighet är i behov av staten och honom. Efter det kommer de alltid att vara honom trogna.

Kap.XIII. Om utländska trupper och om egna trupper tillsammans med och utan utländsk trupp |De militibus auxiliariis, mixtis et propriis|

Men människors dumhet gör att de påbörja saker som inledningsvis verka bra och därför döljer giftet som gömmer sig under ytan.

Kap.XIV. Det som krävs av en furste när det gäller militära frågor |Quod principem deceatcirca militiam|

En furste bör således inte ha någon annan målsättning eller annat i tankarna och inte göra något annat till sin plikt, förutom kriget med dess regler och åtagande.

Orsaken till att du lyckas erövra staten är att du bemästra krigskonsten och den främsta anledningen till att du förlora staten är försummandet av denna färdighet.

Kap.XV. Om de saker för vilka människor, och särskilt furstar, antingen beröms eller klandras |De his rebus quibus homines et praesertim principes laudantur aut vituperantur|

Det är så stor skillnad mellan hur man lever och hur man borde leva, att den som försummar det som måste göras för det borde göras, snarare lär sig hur man går under än hur man räddar sig kvar.

Det beror på att en man som ständigt vill vara god oundvikligen kommer att gå under bland alla som inte är det. En furste som vill behålla makten kan inte alltid vara god. Han måste därför lära sig under vilka omständigheter han kan tillåter sig att vara god – och när han inte kan det.

Kap.XVI. Om frikostighet och sparsamhet |De liberalitate et parsimonia|

Det är följaktligen visare att anses snål, något som skämmer ut sig men inte gör dig hatad, än att för att vilja kallas frikostig tvingas bli känd som rovgirig, något som ger upphov till vanära – och hat.

Kap.XVII. Om grymhet och barmhärtighet och om det är bättre att vara älskad än fruktad – eller tvärtom |De crudelitate et pietate et an sit melius amari quam timerivel e contra|

En furste bör följaktligen inte bry sig om han blir känd för sin grymhet om det hjälper honom att hålla undersåtarna enade och lojala.

Om människor kan man generellt säga att de är otacksamma, flyktiga och falska, de skyr faran och dras till pengarna.

Människor drar sig mindre för att skada en älskad furste än en fruktad furste, för kärlek hålls uppe av ömsesidiga band som i och med att människor är onda bryts vid varje tillfälle till egen nytta. Fruktan hålls däremot uppe av rädsla inför straffet, någon som aldrig överger dig.

Människor glömmer snabbare faderns död än förlusten av fadersarvet.

En klok furste bör förlita sig på det som han själv kan påverka – inte vad som beror av andra.