tisdag 6 oktober 2015

Min nya novell: Apostat

Den här är en novell (eller mer korrekt sagt, en "fiktiv-argumenterade spänningsnovell som var baserad på historiska personer och händelse" :P ) som jag hade skrivit under sommaren. Jag är väldigt nöjd med det jag skrev, och av den anledningen valde jag att skicka in den som tävlingsbidrag i Lilla Augustpriset 2015 (yay)

Så, här är hela texten:

A man that is an apostate, an unprofitable man, walketh with a perverse mouth, He winketh with the eyes, presseth with the foot, speaketh with the finger. With a wicked heart he deviseth evil, and at all times he soweth discord. To such a one his destruction shall presently come, and he shall suddenly be destroyed, and shall no longer have any remedy.
                           – Proverbs 6:12-15
I. 
Florens, 1498. 

Det var en kall och regnig natt i början av april. Vid middagstiden kom åskmolnet dragande över skyn som ett tjockt, grått täcke och gömde solen bakom sig. Därefter började regndropparna falla från himlen och hela staden förvandlades genast till en badplats. 

Uppe i Arnolfotornet på Palazzo Vecchio stod kardinal Cesare Borgia vid fönstret och njöt av utsikten som han hade framför sig. Det här regnet är Florens frälsning, ett omdop för hela staden, tänkte den unga kardinalen. Hans röda mantel fladdrade i vinden som blåste in genom fönstret, liksom hans långa bruna hår, och det gyllene korset som dinglade framför hans bröst. På hans huvud satt den fyrkantiga birettan, kronan för kyrkans prins, som han hade fått från sin far, påven Alexander den sjätte. 

Kardinalen hade aldrig varit en gudsman, någon gudomlig kallelse fick han inte, utan det var hans far som bestämde att han skulle ägna hela sitt liv åt att tjäna Gud och kyrkan. Han blev biskop av Pamplona vid femtonårsålder. Ett år efter att fadern utnämndes till Sankt Petrus efterföljare, fick han en plats i kardinalkollegiet. Vid det tillfället var han endast arton år. Redan då visste den unge Cesare Borgia att han bara var en pjäs i Papas maktspel, och det avskydde han. Som alla andra unga män på den tiden hade Cesare Borgia också sina egna ambitioner, han såg sin framtid på slagfältet, inte bakom Peterskyrkans väldiga fasad. Men för faderns väl, och för familjens väl, valde han ändå att för tillfället acceptera ämbetet och tog på sig den röda manteln. Jag är inte tillräckligt stark än, sade han till sig själv och tittade ned på den påvliga bullan som han höll i sin hand. Kardinal Borgia betraktade den lilla pergamentrullen, och hans tankar fördes genast tillbaka till det oförglömliga mötet han hade med sin far för ett par veckor sedan inne i det Apostoliska palatset: 

”Kardinal Borgia, vi har ett uppdrag för dig.” sa fadern. 

”Va? Mig?”  
 
Porträtt av Cesare Borgia  (ca 1500) 
Ja, vi är oroliga över vad som pågår i Florens, den där kätterska munken, Savonarola, har fått för stort inflytande över staden och utgör ett hot mot oss. Vi vill att du beger dig dit, som påvlig legat, och tystar ned honom – på det sätt som du anser vara nödvändigt.” 

”Men Santo padre”, sa han förbluffad, ”varför just jag? Du vet väl att jag är totalt ointresserad av kyrkliga affärer, är det inte bättre att sända någon annan? Någon som kan dogmer och den kanoniska rätten bättre än vad jag gör?” 

Hans ord ekade i rummet och följdes genast med tystnad. Santo padre såg sin son i ögonen en lång stund, sedan reste han sig, gick fram till den stående kardinal Cesare Borgia och sade: 

”För du är vår son! En Borgia! Vem skulle vi annars lita på, om inte en som bär vårt blod i ådrorna?” 
Faderns röst var hög och stadig trots hans ålder. Han backade två steg och fortsatte: 

”Cesare, vi är väl medvetna om att du inte är intresserad av det kyrkliga ämbetet, att dina ambitioner är mycket högre”, den gamle påven kastade en blick mot bysten av Julius Caesar, som stod på hans skrivbord, ”du vill bli härskare över hela Italien, eller hur?” 

”Ja!” svarade han. 

”Visa oss i så fall!” sa Santo padre och tog fram den ihoprullade påvliga bulla. ”Det här är det första steget.” 

Och det första steget är nästan klart, log kardinalen Borgia och vände sig bort från fönstret. 
  
Porträtt av påven Alexander VI 

II.

Alberghetto, eller ”det lilla hotellet”, är en fängelsecell i Arnolfotornet. Ett litet, mörkt och fruktigt utrymme som begränsas av fyra stenväggar. De som hade suttit där beskrev det som ett ställe av ”helvetisk fasa”. Den forna florentinska härskaren, Pater Patriae, Cosimo de Medici, var en av de mest kända inneboende i Alberghetto. Som Europas mest inflytelserika bankfamiljs överhuvud, Cosimo de Medici steg in Alberghetto med sin finaste och dyrbaraste hovdräkt; sextiofem år senare, en annan florentinsk härskare kastades in i samma cell. Den här gången var fången iklädd en svart, sliten munkkåpa, som han hade haft på sig när han tillfångatogs av pöbeln som stormade konventet San Marco. Fastbunden på en järnstol försökte han se sig omkring, men det gick inte, hans syn var blockerad av en säck över huvudet, det enda han kunde se var det ändlösa mörkret. 

”Öppna dörren, jag vill prata med honom.” En manlig röst hördes utanför cellen. Munken vände sig instinktivt mot det hållet som rösten kommer ifrån, trots att han var väl medveten om att sin omgivning var blott dunkelhet. Dörren öppnades och mannen skred in i rummet, munken hörde hans fotsteg samtidigt som hans omgivning blev ljusare. Genom säcken såg han en mänsklig figur som långsamt rörde mot honom. Medan han undrade vem det kunde vara, sträckte figuren plötsligt fram sin hand och tog bort det enda hindret som satt mellan dem. Nu såg munken vem han var – en ung man i tjugoårsåldern, iklädd i en blodfärgad mantel, med en fyrkantig biretta på sitt huvud och framför hans bröst hängde ett gyllene kors dekorerat med ädelstenar. 

”Fra Girolamo Savonarola” sa kardinal Borgia med ett leende, ”vi träffas igen.” 

”Kardinal Cesare Borgia” hälsade munken tillbaka, ”påvens bastardson.” 

Att få höra orden ”påvens bastardson” från andras mun var inte alls ovanligt för kardinalen. Det hände honom dagligen och hade nästan blivit hans ”titel”. Kardinal Borgia var inte en person som tålde sådana smädelser, i normala fall brukade han – så fort han hörde orden – ge sig på den person som förolämpade honom och stoppa en dolk djupt i dennes bröstkorg. Men den här gången gjorde han inte det, trots att han greps av vrede. Han visste att om han ville bli härskare över hela landet, måste han först behärska sina inre impulser. 

”Du får kalla mig vad du vill, Savonarola, men att förolämpa mig är inte genvägen till din efterlängtade martyrdöd, jag håller dig vid liv för att jag fortfarande behöver något från dig,” sa kardinalen och räckte fram ett pappersark som var fyllt av liten text. ”Det här är din bekännelse, och jag behöver din signatur.” 

”Tror du verkligen att jag kommer signera den?” skrockade munken och höjde sitt tonfall. ”Aldrig! Jag kommer aldrig skriva mitt namn på den där ’bekännelsen’, som fylls av dina falska, ondskefulla anklagelser. Gör jag det, så förråder jag den heliga staden Florens, och alla hennes godhjärtade invånare, genom att överlämna dem till din ohelige faders syndfulla händer. Aldrig! Jag kommer aldrig att böja mig framför Rom och förråda min älskade stad!” 

”Men har du någonsin funderat över varför du hamnat här, i Alberghetto?” Kardinalen log, böjde sig ned och viskade tyst i munkens öra: ”Det är just för att invånarna från din ’älskade stad’ har övergivit dig, du blev förrådd av ditt folk.” 

”Och det är på grund av dig!” 

”Mig?” Kardinalen fann det lustigt. 

”Ja, dig, Borgia!” svarade munken, ”Florens är fördömt på grund av dig! Det var en helig stad som jag hade skapat, det nya Jerusalem, som byggdes på den rena, sanna tron på Gud, fri från alla världsliga fåfängligheter. Men allt förändrades den dag du och dina mannar sprängde katedralens port och vanhelgade Guds hus. Jag, som då stod vid altaret såg vad som följde efter dig. All ondska som jag drivit ut från den här staden har kommit tillbaka. Du är djävulens budbärare, Borgia, du anklagade mig för kätteri och hotade mig med bannlysning. Trodde du verkligen att det skulle funka? Att det där giriga monstret som sitter på sankt Petrus tron kan få mig att brinna i helvetes lågor? Nej! Jag förnekar sådan makt. Jag lyder under Gud, och Hans vilja endast, inte människans. Jag har fått visioner från Honom, jag vet att Han är på min sida och…” 

”Och det var därför jag beordrade broder Francesco att utmana dig om ett eldprov.” avbröt kardinalen oväntat. ”För att testa att det du påstod verkligen var sant” 

”Den där franciskanen, var det du som…” vad kardinalen sade slog munken med häpnad. Han visste vad kardinalen talade om, det var den händelsen som ledde till hans undergång. 
Två dagar tidigare, när han höll sitt tal på Torget framför Florens invånare, dök en franciskanmunk vid namn Francesco da Puglia upp på scenen, avbröt honom genom att ifrågasätta hans status som ”Guds profet” och proklamerade att han var en av de falska profeterna som Kristus hade varnat om i Skriften. Därefter utmanade franciskanen honom på ett eldprov, något som han inte kunde tacka nej till, och sa att om han verkligen var en profet, som han själv påstod, borde han väl kunna ta sig genom flammorna och förbli oskadad. Utmaningen skulle äga rum tidigare idag, men ända tills regndropparna började falla från himlen – vilket gjorde att eldprovet ställdes in – visade han aldrig upp sig. Florentinarna kände sig bedragna, deras vördnad och dyrkan för Savonarola omvandlades genast till vrede och ilska. Ett upplopp bröt ut. Den arga folkmassan stormade konventet där han bodde, drog ut honom från hans rum, och släpade honom hela vägen till Alberghetto genom Florens leriga gator. 
Porträtt av fra Girolamo Savonarola
(Fra Bartolomeo, ca 1497-1498) 

”Ser du inte, Savonarola, att Gud inte längre är på din sida?” sa kardinalen, ”Han har övergivit dig, för du vände ryggen mot Hans kyrka; mot min far, som är Hans representant på jorden och mot stadens invånare, fåren som Han hade anförtrott dig att valla. Du förrådde Honom, och nu har Hans straff kommit, Han vände folket mot dig och störtade dig från makten. Nu är du inte längre härskare i den här staden, du är bara en avfälling, en apostat som väntar på sin dom.” 

”En apostat? Kallade du mig precis för en apostat?” Munken skrattade dovt och skakade på huvudet. ”Borgia, jag har aldrig sett en person så arrogant och skamlös som du. Nej, jag är inte någon avfälling, du är, du och hela din gudlösa familj! Låt oss börja med din far, din Santo padre, som kalla sig själv ’Vicarius Christi’. På vilket sätt representerar han vår Herre Jesus Kristus? Bodde Kristus på ett palats? Hade Han älskarinnor? Och valde Han sina apostlar efter varifrån de kom och hur mycket silver var och en hade betalat? Nej! Men det gör din far! Han lever i det överflödiga Apostoliska palatset, medan invånare i Rom saknar tak över sitt huvud; Han bryter sin ed om celibatet som han svor inför Gud, och förvandlar Peterskyrkan till ett horhus; Han delar inte ut kardinalshattar till de trogna, hängivna tjänarna av Gud, utan till dem som har betalat mest; Och låt oss inte glömma hur han själv blev vald som påve: han vanhelgade den heliga konklaven med mutning!” 
Munken tog en kort paus, skärpte sina ögon och stirrade argsint på kardinalen. 

”Och du Borgia, tror du att jag inte vet hur många illdåd du har utfört åt din far på hans väg till makten?” 

Munkens ord lämnade kardinalen i djupt tänkande. Han hade visserligen rätt, familjen Borgia var inte särskilt omtyckt i Rom, avund på deras framgång hade spridit sig bland de äldre romerska ätterna. Så när Rodrigo Borgia för första gången vaknade upp i sitt nya residens, satt framför kardinalkollegiet och inledde sitt första möte under sin nya titel ”Påven Alexander”, fann han sig omringad av fiender. Orsini, Colona, Carafa, della Rovere, de var fortfarande ovilliga att acceptera sina nederlag i konklaven, och planerade i hemlighet en sammansvärjning mot påven och familjen Borgia.
A Glass of Wine with Caesar Borgia
(John Collier, 1893) 

Eliminera dem”, sade påven Alexander när han tilldelade kardinal Borgia uppdraget, och kardinalen gjorde det galant. Hoten var utplånade med en kniv, en portion cantarella, en påvlig bulla om exil och en fredlig förhandling. Cesare Borgia visste hur man handskades med faderns fiender på bästa möjliga sätt. 

Nu lyfte kardinal Borgia sin blick mot Savonarola, en annan fiende som papa hade beordrat honom att handskas med. Det enda jag behöver är hans signatur, tänkte han, dock hade han ännu ingen aning om hur han skulle göra för att få den. Den där munken var troligtvis den svåraste utmaningen han någonsin hade mött. 

”Dina händer har tagit oskyldigas liv, din röda mantel är färgad av deras blod”, sa munken, ”Tillsammans med din far har ni fördärvat Rom, från en stad av Guds ära, till ett ställe fullt av synd och ondska. Det är därför jag bestämde mig att kliva ut från det stillsamma konventet San Marco och stå emot er. Jag ville inte se Florens följa i Roms fotspår, hon skall bli en helig stad som samlas i tron på Herren. Så jag satte upp ett bål på Torget, Fåfängans bål, där all flärd som böcker, målningar och musikinstrument skulle eldas. Jag drev också ut den härskade Medicifamiljen, som stödde intensivt skapande av dessa hedniska och hädande ’konstverk’ och var lika korrupt som er! 
Savonarola Preaching Against Prodigality
(Ludwig von Langenmantel, 1879) 
Varför skulle invånare i Guds stad behöva sådana världsliga ting? De är en källa till fördärv och avlägsnar folk från deras Skapare. Vanitas vanitatum omnia vanitas. Glädjen och lyckan som man får från dem är falska, den sanna glädjen får man enbart genom den fullkomliga gudstron. Men ack, min plan om att göra Florens till det nya Jerusalem har misslyckats. Florentinarnas tro var för svag för att stå emot de syndiga frestelserna som du tog med dig från Rom. Du utnyttjade det och lyckades vända dem mot mig. Florens är fördömt, för du ledde dem till en väg som går mot den eviga fördömelsen. Du är sannerligen den antikrist som det stod skrivet om i Uppenbarelseboken, en avfälling av Gud, en apostat.” 

Munkens anklagelse var både smädlig och grov, men till kardinalens egen förvåning regerade han inte som han brukade göra. Istället för vrede växte en smula beundran fram i hans inre. Den brinnande, obevekliga tron och hängivenheten hos Savonarola var verkligen något som kardinal Borgia själv saknade. För första gången slog honom tanken om att släppa munken fri. 

Men i slutändan gjorde han inte det, oavsett hur mycket han beundrade den småväxte dominikanen var faderns order och hans egna ambitioner tusen gånger större. Sannerligen är han en beundransvärd person, tänkte kardinalen, men ändå kommer jag att lägga honom i ruin, frågan är bara hur. Han förstod att de metoder som han dittills hade använt inte skulle fungera på munken. Savonarola var inte rädd för döden, han välkomnade den, för den skulle göra honom till en martyr, något som han efterlängtade. Kardinalen insåg att det enda sättet att besegra munken var att rasera hans tro och kapa det bandet som satt mellan honom och Gud. 

I så fall behöver jag ha en brinnande tro, vars låga är mycket starkare än hans, sade han tyst till sig själv. Men det har jag … Hans tankegångar bröts plötsligt när synen fastnade på kardinalringen som satt på hans finger, och efter en kort stunds betraktande syntes ett listigt flin på hans läppar. Det har jag visst! 

Nu visste kardinalen vad han skulle göra. 

”När jag studerade i Pisa brukade jag – tillsammans med min vän Giovanni de Medici – resa ned till Florens när vi hade uppehåll”, sade kardinalen med en smula vemod i sin röst. ”Den stad som jag då hade framför mina ögon var strålande, även det eviga Rom skulle blekna i hennes ljusa glans. Familjen Medicis enorma rikedomar och generösa stöd till nya konster gjorde Florens – inte bara till den rikaste staden på den italienska halvön – utan också till en stad full av liv och friskhet. Här kunde vi tillfälligt lägga de långdragna och invecklade teologiska studierna åt sidan, och bara njuta av den naturliga glädjen som Herren ger.” 


Munken såg förvirrad ut, han visste väl vem Giovanni de Medici var (en Medici som han drev ut från staden, och ironiskt nog, en kardinal) såväl som han kände till Florens förflutna före honom (dock hade han en annorlunda uppfattning). Vad han inte förstod var varför kardinalen valde att ta upp dessa i konversationen. Vad i Guds namn vill han säga? 

”Men när jag anlände här för några dagar sedan, såg jag att den en gång livaktiga och blomstrande staden Florens numera är döende och förfallen”, fortsatte kardinalen med skärpt ton. ”Och du, Savonarola, är orsaken till hennes nedgång. Ser du inte att stadens invånare lever i fattigdom? Att deras blickar fylls av själlös tomhet? Du sa att du satte upp Fåfängans bål i syfte att göra Florens till det nya Jerusamlem, men insåg du inte att böcker, målningar, och musikinstrument – alla dessa ’världsliga ting’ som du brände upp – är självaste själen som staden är grundad på?” 
Familjen Medicis medlemmar i "Journey of the Magi"
(Benozzo Gozzoli, 1459-1462)
 

”Människan är helig, ty hon är skapad till Guds avbild”. Nu talade kardinalen kraftfullare. ”Gud gav oss två händer och välsignade dem, för att Han ville att vi skulle använda dem till att söka glädje, till att skapa saker som vi finner vackra. Men istället för att hylla alla storslagna verk som vi skapade i Guds välsignelse, kallade du dem för synd. Du har dragit skam över människan – och hennes Skapare – genom att kasta dessa verk i elden; du gick emot Herrens vilja genom att hindra människor att söka glädje. Du har förrått din Gud, Savonarola, men trots allt ville Han inte att du skulle gå förlorad. Den här bekännelsen skulle ha blivit din sista chans till försoning, men ditt hjärta var härdat och vägrade ta emot min hjälpande hand.” 

Oförmodad gick kardinal Borgia fram till Savonarola och satte återigen säcken på hans huvud. Innan munken hann säga något utbrast kardinalen högljutt: 

Nu är det för sent, och snart ska du få uppleva Guds vrede, apostat!”  

III.
Är jag verkligen en apostat? 

Munken ställde sig den här frågan oräkneligt många gånger när han satt ensam i fullkomligt mörker. Kardinalen var inte längre där, han hade redan lämnat cellen, men Savonarola kunde fortfarande höra hans röst ekande mellan Alberghettos väggar: 

”Du har förrått din Gud, Savonarola.” 

Vem är den här Cesare Borgia? tänkte den svartklädde munken fastbunden på en järnstol och med en säck på huvudet. Han hade alltid betraktat Cesare Borgia som en syndfull och ogudaktig människa, precis som hans far. Men den kvällen insåg han att han hade fel. Borgia talade med entusiasm, ur hans ord strålade Skriftens heliga lära, och som ett dån av en stormvind skakade orden den tron som munken alltid hade hållit sig fast vid. Han började ifrågasätta sig själv, och allt han hade gjort. Jag är Herrens tjänare, jag gjorde det för Honom, mumlade munken och försökte hitta skäl som kunde förklara hans gärningar. Men det var förgäves, oavsett hur mycket han försökte, kunde han aldrig få bort de skrämmande bilderna av Guds vrede, den som kardinalen lovade han skulle få uppleva, ur sitt sinne. Vad kommer att hända med mig? 

Munkens tankegång avbröts av en duns när celldörren öppnades. Det som följde var bullrande fotsteg – av cirka tiotals människor, och kanske mer. Till hans förvåning blev inte rummet så ljust som han hade väntat sig av deras ankomst, istället såg han tolv svaga ljuslågor som formade en cirkel runt omkring honom. Vad är det här för något? undrade han, men innan han kom fram till ett svar såg han två gående gestalter närma sig i halvdunkel. Den ena höll i ett ljus, liksom alla andra i rummet, medan den bredvid honom bar en fackla. Även om det fanns ett hinder mellan dem, kunde munken fortfarande identifiera den ljusbärande gestalten. Munken kände igen honom alltför väl, då han inte kunde missa den fyrkantiga birettan på gestaltens huvud. 

Kardinal Cesare Borgia. 

”I Gud den allsmäktiges, Faderns, Sonens och Den Heliga Andens, Apostlarnas prins – Petrus den saliges, och alla helgons namn”, ropade kardinalen med hög röst, ”genom kraften vilken har givits oss att binda och lösa i himlen och på jorden, fråntar vi fra Girolamo Savonarola, och alla hans kumpaner och medsyndare Vår Herres Kropps och Blods heliga samfund.”  

Vad i Herrens namn pratar han om? Kardinalens ord gjorde munken förvirrad. Vad är det som pågår? 

”Vi avskiljer honom från de kristnas samhälle, vi utesluter honom från vår heliga moderkyrkas famn, både i himlen och på jorden.” 

Munken fattade genast att han var mitt i en bannlysningsritual. ”Du har inte sådan makt!” skrek han med förnekande röst, men ungefär i samma ögonblick började han känna en hetta under sig, som växte sig allt starkare med tiden… 

Bannlysningsritual på medeltiden
(British Library Royal, 6 E VI f216v) 
”Vi förklarar honom exkommunicerad och bannad! Vi dömer honom till den eviga elden med Satan och alla hans fallna änglar och alla syndare…” 

Det kan inte vara sant! Hettan fortsatte växa och munken kände sig som om han brann i helvetes lågor. Han andades tungt genom säcken och skrek i smärtan. Mittemot honom stod kardinal Borgia och njöt av sitt mästerverk. Ringen som satt på hans finger gav honom makten att utföra en sådan rit. En bok, en klocka och tolv ljusbärare var allt han behövde för att rasera munkens tro. Ingen kan stå emot en bannlysning, tänkte han, oavsett hur starkt tro han har. Att vittna sin själ bli dömd är det värsta man kan uppleva, framför allt om man sitter på en järnstol med glödande kol under. 

”Stopp ers eminens… stopp”, sa munken med darrande röst, ”j…jag bekänner alla mina synder…så snälla, stopp.” 

Men kardinalen ignorerade honom och fortsatte: 

”Så länge han inte bryter sönder demonens fotbojor, gottgör sig och tillfredsställer kyrkan, överlämnar vi honom åt Satan till köttets fördärv, så att hans själ skall bliva frälst på domens dag!” 

Fiat, Fiat!” skrek de tolv ljusbärarna runt munken och kastade sina ljus på marken. 

Låt det ske!” sade kardinalen och gjorde likadant. Sedan vände han sig till sin medarbetare, och fällde ihop den heliga Skriften som låg i dennes händer. Livets bok är nu stängd för Savonarola. 

Klockorna på Palazzo Vecchio började ringa. Deras ljusa klang ekade i hela Florens, ännu en själ var dömd till helvetes sjätte krets. 


IV. 
Torget framför Palazzo Vecchio, som florentinarna kallade Piazza della Signoria, var stadens centrum och samlingsplats. Det var här Savonarola hade lagt grundstenen för sitt ”nya Jerusalem” och satt upp Fåfängans bål, men det var också här han skulle avrättas. Den gamla piazzan skulle bevittna munkens uppgång och fall. 

När tiden var inne fördes Savonarola till Torget, där väntades han av ett stort bål som kardinalen hade satt upp. Soldaterna band fast den utmärglade munken på bålet. Efter att de var klara gick kardinalen fram med en fackla i handen. Han betraktade munken en stund, och när deras blickar mötte varandra sade den rödklädde kardinalen med ett flin: 

”Jag vann.” 

Munken svarade inget och vände bort blicken från honom. 
Savonarolas avrättning
(1498)
”Har du några sista ord?” 

Inget svar hördes. 

Kardinalen nickade, han lyfte sedan facklan och tände bålet. 

Munken omslöts genast av brinnande lågor, folk kom från olika håll och kastade grenar i elden, med samma iver som de hade kastat böcker och målningar på Fåfängans bål. Sårad och förbittrad blickade munken mot skyn. Solen miste sitt sken, och fra Girolamo Savonarolas sista ord brast ut med all kraft han hade inom sig: 

”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” 

Och när han hade sagt detta, gav han upp andan. 

måndag 3 november 2014

Citat från Niccolò Machiavellis bok "Fursten", DEL II


Det här är del II av citaten, som omfatta kapitel XVIII till och med kapitel XXVI. 

                               



Kap.XVIII. I vilken utsträckning furstar bör hålla sitt ord |Quomodo fides a principibus sit servanda|

Ni måste därför förstå att det finns två sätt att slåss, dels med lagen, dels med styrkan. Det förra tillhör människan, det senare djuren – men eftersom lagen många gånger inte räcker, behöver man tillgripa styrkan. Det är därför nödvändigt för en furste att skickligt kunna använda sig av både djuret och människan.

Man måste alltså vara räv för att känna till fällorna och lejon för att skrämma bort vargarna. De som endaste är lejon förstår sig inte på detta. Därför varken kan eller bör en vis furste hålla sitt ord när det blir till skada för honom själv och när skälen till att han en gång gav sina löfte inte längre föreligger. 
Om alla människor vore goda skulle detta inte vara en bra regel, men eftersom de är ondsinta och inte kommer att hålla det som de lovat dig, behöver inte heller du hålla vad du lovat dem. Dessutom saknar aldrig en furste legitima förevändningar med vilka han kan dölja och rättfärdiga sina löftesbrott… Den som bäst kunnat likna räven har haft störst framgång, men man måste dölja denna egenskap ordentligt och vara duktig på att föreställa sig.

Människor är så godtrogna och styrs i så hög grad av vad de för tillfället råkar har framför sig att en bedragare alltid att hitta sådana som låtar sig bedras.

En furste behöver med andra ord inte ha alla de ovan nämnda goda egenskaperna, men det är väl så viktigt att se ut som om man har dem.

Därför krävs att fursten har en karaktär som tillåter honom att anpassa sig efter det som ödets vindar och förändringar i sakerna tillstånd kräver och – som sagts ovan – att inte avlägsna sig från det goda om det är möjligt, men kunna gå in i det onda om han är tvungen .

Människor i allmänhet dömer mer med blicken än med händerna, för alla kan se men det är få förunnat att själva känna efter.

Fursten bör följaktligen göra vad som än krävs för att erövra och behålla makten. Medlen kommer alltid att anses hedervärda och berömmas av alla, eftersom folkmassan vinns med det skenbara, och med slutresultatet.

Världen tillhör den stora folkmassan – för fåtalet finns ingen plats när flertalet har tillgång till maktens stöd.

Kap.XIX. Hur man undviker att bli föraktad och hatad |De contemptu et odio fugiendo|

Föraktad blir fursten om han anses lynnig, ytlig, omanlig, feg och obeslutsam – dessa rev måste en furste kunna navigera förbi.

När det gäller att lösa undersåtarnas privata tvister ska hans beslut vara oåterkalleliga och få honom att framstå som en person som ingen kommer på tanken att försöka lura.

… furstar bör låta andra stå för impopulära beslut och själva fatta de populära.

… en furste som vill behålla makten sällan vara god.

Det spelar ingen roll om det är folket, trupperna eller överheten som d bedömer dig behöva stöd av för att behålla makten. Du kommer att vara tvungen att rätta dig efter deras nycker för att tillfredsställa dem, och om de grupp du väljer att luta dig mot är korrumperad, blir de goda gärningar dina fiender.

Han (fursten) bör bara akta sig för att inte allvarligt skada någon av dem som han har nära sig och som han använder sig av i furstendömets tjänst.

Kap.XX. Om befästningar och mycket annat som furstar dagligen sysselsätter sig med, är användbara eller onödiga |An arces et multa alia, que quotidie a principibus fiunt, utilia an inutilia sint|

Utan tvekan bli en furste större av att övervinna de svårigheter han möter och det motstånd som väcks mot honom. Det är därför som ödet serverar honom lämpliga fiender som han sedan får tillfälle att övervinna, för att med de besegrade fienderna som trappsteg kunna stiga allt högre.

Kap.XXI. Vad en furste bör göra för att bli beundrad och ryktbar |Quod principem deceat ut egregius habeatur|

Framför allt bör en furste bemöda sig om att i vad han än gör ge bilden av en stor mans ryktbarhet och en lysande tankeförmåga.

En furste högaktas också av att han förbehållslöst tar ställning, vare sig han är en verklig vän eller en övertygad fiende.

Inte heller bör en stat någonsin tro att det finns riskfria ställningstaganden, tvärt om bör den inse att alla val är osäkra. Det ligger i sakens natur – försöker man undvika ett problem stöter man på ett annat. Visheten består i att vara helt klar över vilka konsekvenser problemen för med sig och att kunna acceptera det minst onda som något gott.

Kap.XXII. Om de rådgivare som fursten har vid sin sida |De his quos a secretis principes habent|

Det första man gör för att få en bild av fursten och hur han tänker är att studera de män han har omkring sig.

För det finns tre sorters begåvningar – den första förstår helt av sig själv, den andra begriper med hjälp av andra och den tredje förstår varken av sig själv eller när andra förklara. De första är en lysande begåvning, den andra utmärkt, den tredje meningslös.

Men för att en furste verkligen ska känna sin man, finns ett ofelbart sätt. En rådgivare som tänker mer på sig själv än på dig och som i allt han gör främst ser till sitt eget bästa blir aldrig en bra rådgivare, och du kommer aldrig att kunna lita på honom. Den som förvalta staten bör aldrig se till sina egna intressen, utan bara tänka på sin furstes bästa och aldrig råda till något som inte ligger i dennes intresse.

Kap.XXIII. Hur man undviker smickarare |Quomodo adulatores sint fugiendi|

Det finns nämligen inte något annat sätt att undvika smicker än att människor är säkra på att de inte förolämpar dig om de säger sanningen. Du riskera visserligen då att utsätta dig för förakt, eftersom ingen längre respektera dig när alla kan säga dig sanningen. Följaktligen bör en klok furste i stället göra ett urval bland de visa män hans stat erbjuder och ge endast dem tillåtelse att säga sanningen, och då enbart om de saker han fråga efter. Fursten bör å andra sidan fråga dem om allt och lyssna uppmärksamt till deras åsikter, men besluten ska han sedan ta helt på egen hand… Fursten ska inte heller lyssna på några utom dem, och aldrig ångra ett beslut han tagit.

En furste bör följaktligen ständigt rådgöra med andra, men bara när han själv vill.

En generell regel som aldrig slår fel är att goda råd är bortkastade på en furste som inte är vis i sig själv, såtillvida man inte sätter honom i händerna på en enda utomordentligt begåvad man som sedan styr honom i allt.

… människor alltid är ondsinta om inte nöden tvingar dem att vara goda.

Man kan därför sammanfatta med att goda råd, vem som än ger dem, bara kan ha sitt ursprung i furstens visdom. Det är alltså inte så att furstens visdom kommer ur de goda råden.

Kap.XXIV. Varför furstarna i Italien har förlorat sina stater |Cur Italiae principes regnum amiserunt|

Eftersom de i lugna tider aldrig kan föreställa sig att det kan bli värre – att inte räkna med storm när det är stiltje är ett vanligt fel hos människor – har de inte en tanke på att försvara sig när väl tider av motgång infinner sig…

Det enda säkra och varaktiga försvaret är det som beror av dig själv och din egen duglighet.

Kap.XXV. Den makt ödet har över människor och hur man kan trotsa det. |Quantum Fortuna in rebus humanis possit et quomodo illi sit occurrendum|

Men så länge vi har kvar vår fria vilja kan man anta att ödet avgör runt hälften av våra gärningar.

För mig framstår ödet som en av dessa våldsamma floder som när de rasar, översvämmar slätterna, fäller träd och byggnader och förflyttar landmassor. Alla flyr undan dem och allt ger efter för deras framfart utan att på minsta vis göra motstånd.

Skillnaderna i framgång: Om någon är försiktig och tålmodig när tiderna och omständigheterna så kräver, når han framgång. Men samma person går under om tiderna och omständigheterna ändrar sitt beteende. Ingen är dock någonsin så vis att han klara att anpassar sig till detta, dels därför att man inte kan frångå det som naturen bestämt, men också på grund av att man inte kan övertala någon att avvika från en väg som tidigare alltid har visat sig vara framgångsrik. När det så är dags för den försiktige mannen att ta snabba beslut, klara han inte av det och går följaktligen under, kunde han anpassa sin karaktär efter tiderna och omständigheterna skulle hans lycka inte överge honom.  

Jag drar alltså slutsatsen att när lyckan vänder och människor framhärdar i sina vannor är de framgångsrika så länge som vannorna sammanfaller med tiden. Så snart de inte gör det går det illa. Jag anser dock att det är bättre att vara impulsiv än försiktig, för ödet är en kvinna och vill man bemästra henne, måste man slå och tvingat sig på henne. Hon låter sig lättare vinnas av de hetsiga än av dem som håller huvudet kallt. Och just för att hon är kvinna är hon alltid de ungas vän, för de är inte lika försiktiga, de vågar mycket mer och befaller över henne med större djärvhet.

Kap.XXVI. Uppmaning att försvara Italien och befria henne ur barbarernas grepp |Exhortatio ad capessendam Italiam in libertatemque a barbaris vindicandam|

Gud vill inte göra allt, för han vill inte ta ifrån oss den fria viljan och den del av äran som är vår.


Citat från Niccolò Machiavellis bok "Fursten", DEL I

Det här är en samling av citat från boken "Fursten", som jag av intresse och beundran på Machiavelli skrivit ned i samband med läsande. Jag anser de citaten är nyttiga även idag, trots den har skrivit för ca 500 år sedan och angående frågan "hur man bli framgångsrik" finns det vissa metoder som man knappt hålla med om. Jag uppdelade citaten efter bokens kapitel, och i vissa citat har jag av förståelsens skull gjort små redigering på dem, men författarens ursprungliga tankar var oförändrat.

Det här är del I på citaten, som omfatta från kapitel II till och med kapitel XVII. 




Kap. II. Om arvfurstendömen |De principatibus hereditariis|

Att styre är gammal och oavbrutet gör dessutom att de nyordningar som förekommit glöms bort, liksom skälen som låg bakom dem. Det krävs nämligen en förändring som ligger grunden för att ytterligare en förändring ska komma till stånd.

Kap. III. Om sammansatta furstendömen |De principatibus mixtis|

Den furste som har erövrat ett land som skiljer sig hans andra landområden på det sätt som sagts ovan, bör även göra sig till herre över och försvarare av de mindre mäktiga grannstaterna och bemöda sig om att försvaga den nya statens maktelit…

Fursten behöver vara vaksam på att de inte samlar förstora styrkor och får för stort inflytande, sedan kan han enkelt – med deras hjälp och sina egna styrkor – försvaga dem som är mäktiga och helt bli herre över regionen…

Den som inte tar detta i beaktande i sin politik kommer snart att förlora det som erövrats…

Det en vis furste bör göra:
De måste inte bara vara uppmärksamma på aktuella konflikter utan också framtida, och avvärja dem med alla medel. 

Om man i tid – vilket bara den förutseende förmår – får reda på de fel som kan uppstå i staten, botar man dem snabbt. Men om man inte känner till dem, och dem följaktligen tillåts växa så att alla kan se dem, finns det inte längre något botemedel.

Den som ligger bakom en makthavares framgångar går självunder, för makt skapas antingen med skicklighet eller med styrka, och båda dessa egenskaper väcker misstänksamhet hos den uppstigande makten.

Kap. V. Hur man bör styra städer eller furstendömen som innan de erövrades levde med sina egna lagar |Quomodo administrandae sunt civitates vel principatus, qui antequam occuparentur suis legibus vivebant|

Sanningen att säga finns det bara ett säkert sätt att behålla herraväldet över städer som är vana med att leva i frihet, och det är att förstöra dem.

Kap. VI. Om nya furstendömen som erövras med egna trupper och duglighet |De principatibus novis qui armis propriis et virtute acquiruntur|

Människor väljer nästan alltid den väg andra tagit och tar efter det andra gjort. Men eftersom man aldrig helt kan gå i andras spår eller vara lika duglig som sina förebilder, bör en vis man alltid slå in på de vägar som stora män valt och efterliknar de främsta bland dem. På så sätt kan hans egen duglighet, även om den inte kan jämföras med deras, ändå ge en ungefärlig idé.

Men den som i minde grad förlitat sig på lyckans gunst har behållit sin makt längre.

Folkets natur är ombytlig: det är enkelt att övertygat dem om en sak, men det är svårt att få dem att hålla fast vid en övertygelse.

Kap. VII. Om de nya furstendömen som erövras med andras trupper och andras goda tur |De 
pricipatibus novis qui alienis armis et fortuna acquiruntur|

…furstar som är helt beroende av dem som givit dem makten, av deras viljan och goda tur – två oerhört ombytliga och instabila ting – och de vet inte heller vad de ska göra för att behålla sin ställning och följaktligen kommer de också att förlora den.

Åtminstone är det så vilket redan antytts, om de som oväntat och plötsligt blivit furstar inte är tillräckligt dugliga ör att snabbt förstå och förvalta det som ödet lagt i deras knä, och om de inte i efterhand klara av att bygga sig den grund att stå på som andra bygger upp redan innan de blir furstar.

Den furste som i sitt nya furstendöme bedömer det nödvändigt att skydda sig mot fiender, att vinna vänner, att segra, antingen med kraft eller med list, att låta sig älskas och fruktas av folket, följas och vördas av soldaterna…

Den som tror att dagens välgärningar kan få framstående personer att glömma gamla oförrätter, lurar sig själv.

Kap. VIII. Om dem som når furstendömet genom illdåd |De his qui per scelera ad principatum pervenere|

När en stat erövras, bör erövraren göra ett överslag över hur mycket våld han är tvungen att använda, och sedan göra allt på en gång, så att han inte måste upprepa det varje dag.

Goda grymheter: begås i svep, upphör snabbt, är nödvändiga för att trygga makten.

Skador bör följaktligen tillfogas alla på en gång, så att det känns mindre, medan välgärningarna bör fördelas i små portioner, så att de blir till en utdragen upplevelse.

För när motgångarna får styra vad du måste göra, är det för sent att vara grym och gör du något gott hjälper det dig inte, eftersom det bara anses framtvingat – och ingen är dig tacksam.

Kap.IX. Om det civila furstendömet |De principatu civili|

Folkets mål är rättvisare än överhetens, eftersom den vill förtrycka och folket inte vill bli förtryckt.

Den som bygger på folket, han bygger på lösan sand… Men om den furste som bygger på folkets stöd är van vid att få människor att lyda, är en modig man som inte skräms av motgångar och är noga förberedd, som ger hela folket hopp med sina åtgärder och sitt personliga mod, då kommer de aldrig att bedra honom. Han kommer att stå på fast grund.

Därför bör en vis furste tänka ut ett styrelsesätt där medborgarna alltid och i varje omständighet är i behov av staten och honom. Efter det kommer de alltid att vara honom trogna.

Kap.XIII. Om utländska trupper och om egna trupper tillsammans med och utan utländsk trupp |De militibus auxiliariis, mixtis et propriis|

Men människors dumhet gör att de påbörja saker som inledningsvis verka bra och därför döljer giftet som gömmer sig under ytan.

Kap.XIV. Det som krävs av en furste när det gäller militära frågor |Quod principem deceatcirca militiam|

En furste bör således inte ha någon annan målsättning eller annat i tankarna och inte göra något annat till sin plikt, förutom kriget med dess regler och åtagande.

Orsaken till att du lyckas erövra staten är att du bemästra krigskonsten och den främsta anledningen till att du förlora staten är försummandet av denna färdighet.

Kap.XV. Om de saker för vilka människor, och särskilt furstar, antingen beröms eller klandras |De his rebus quibus homines et praesertim principes laudantur aut vituperantur|



Det är så stor skillnad mellan hur man lever och hur man borde leva, att den som försummar det som måste göras för det borde göras, snarare lär sig hur man går under än hur man räddar sig kvar.

Det beror på att en man som ständigt vill vara god oundvikligen kommer att gå under bland alla som inte är det. En furste som vill behålla makten kan inte alltid vara god. Han måste därför lära sig under vilka omständigheter han kan tillåter sig att vara god – och när han inte kan det.

Kap.XVI. Om frikostighet och sparsamhet |De liberalitate et parsimonia|

Det är följaktligen visare att anses snål, något som skämmer ut sig men inte gör dig hatad, än att för att vilja kallas frikostig tvingas bli känd som rovgirig, något som ger upphov till vanära – och hat.

Kap.XVII. Om grymhet och barmhärtighet och om det är bättre att vara älskad än fruktad – eller tvärtom |De crudelitate et pietate et an sit melius amari quam timerivel e contra|

En furste bör följaktligen inte bry sig om han blir känd för sin grymhet om det hjälper honom att hålla undersåtarna enade och lojala.

Om människor kan man generellt säga att de är otacksamma, flyktiga och falska, de skyr faran och dras till pengarna.

Människor drar sig mindre för att skada en älskad furste än en fruktad furste, för kärlek hålls uppe av ömsesidiga band som i och med att människor är onda bryts vid varje tillfälle till egen nytta. Fruktan hålls däremot uppe av rädsla inför straffet, någon som aldrig överger dig.

Människor glömmer snabbare faderns död än förlusten av fadersarvet.



En klok furste bör förlita sig på det som han själv kan påverka – inte vad som beror av andra.